Jämförelsen gör sig påmind efter Riksbankens senaste utspel – räntan sätts till noll. Och en beredskap för att gå över till negativ ränta annonseras – ”vi har tekniken för negativ ränta tillgänglig, så det är inget problem”. Nej, kanske inte, men tanken att man till varje pris vill åstadkomma en allmän expansion av krediterna är onekligen ett problem.
En expansion av krediter åstadkommer många saker, bland annat en ökning av investeringarna. Det är i själva verket syftet med politiken. Men en stor del av de investeringar som görs bli bara lönsamma på grund av att de tas till artificiellt låga räntor. I ett något längre perspektiv blir de olönsamma – ingen ränta stannar på noll – och leder då till konkurser och stigande arbetslöshet.
Vi ser framför oss en politik som öppet åstadkommer en direkt kapitalförstöring. Man lockar människor att binda kapital långsiktigt till det som bara fungerar kortsiktigt. Det var så den nuvarande finanskrisen i USA år 2007 utlöstes. Dit är nu politiska institutioner i Europa, inte minst Sverige, också på väg.
Kort sagt, politisk lågräntepolitik förbereder stagnation och kris – ”efter oss, syndafloden”. Det är rimligen känt av dem som fattar besluten, men man fäster så stor vikt vid att bryta den kortsiktiga stagnationen att man hoppas på ett mirakel på litet längre sikt. Kanske spekulerar man i vad som brukar kallas keynesiansk stödpolitik – när krisen sedan kommer, så går staten in med massiva investeringar för att hålla ekonomin över vattenytan.
Erfarenheterna av detta är nu inte uppmuntrande. Statligt företagande har med goda skäl ett dåligt rykte. Det blir ofta en massiv kapitalförstöring – den senaste vågen av statliga ingrepp innehöll väsentligen stora subventioner till varv i Göteborg, som inte överlevde och jätteprojektet Jernverk 80 som inte heller ville lyfta. Beskäftiga politiker visade sig ha liten känsla för att bedöma vilka projekt som var ekonomiskt rimliga och vilka som inte var det.
Det som dröjer kvar efter sådana politiska operationer brukar vara två saker – en kraftig inflation och stigande skatter. Många minns fortfarande den extrema inflation som vi upplevde på 70- och 80-talen. Räntorna steg upp mot 15 procent och tvingade många hushåll att lämna sitt småhus, räntebördan blev för tung. Bankerna kompenserar sig nämligen alltid – och måste göra det – för inflationen.
Statens skuldsättning hade också gått i taket och politikerna höjde skatterna, i Sverige kraftfullt. I början av 1960-talet hade Sverige en skattenivå som övriga utvecklade länder, i närheten av 20 procent – på 1980-talet hade den stigit till 50 procent. Det var en utveckling som tidigare bara förekommit i kommunistiska länder, efter en revolution. Det utvecklades nu olika politiska mantran för att förhindra ett skatteuppror bland svenskar. Man talade om att detta behövdes för ”vård-skola-omsorg”.
Det besvärliga med denna politiska manöver är tvåfaldig. Den första är att en mindredel av de ökade skatterna gick till dessa områden. Inte mer än högt räknat 40 procent av dagens skatter (2014) går till sådan ”välfärd”. I sin tur antyder detta också att om medborgarna fått behålla sina pengar, hade det blivit väsentligt billigare för dem att teckna t ex privata vårdförsäkringar.
Den andra är att statens volym växer okontrollerat. När författare diskuterar Leviathan – en stat som växer över alla proportioner för att skydda medborgarna – fäster man för det mesta den största vikten vid att medborgarna ger upp många av sina friheter. En del kvarstår, men i första hand är det sådana problem som staten anser vara viktiga som kommer att prägla samhället. En växande stat kommer för att stanna, och den är inte att leka med!
Bodås i december 2014
Kurt Wickman