Skydd mot brott och militära angrepp hör dit. Ett grundskydd vid sjukdom och ofrivillig arbetslöshet hör väl också till det sociala skyddsnät som det finns en utbredd betalningsvilja för – medborgarna betalar helt enkelt in premien för en försäkring via skattsedeln och staten fungerar som försäkringsbolaget.

Egentligen finns det därför i grund och botten en ganska tydlig beställning från medborgarna till staten – lös de uppgifter som vi önskar, inget annat och inget mera. I denna mening ska politiken vara med­borgarnas ödmjuka tjänare. En stat har inget eget liv som ska skyddas – den har bara funktioner för att lösa medborgarnas vardagsproblem. Men vi har drivit långt bort från en sådan modell.
Det främsta problemet är väl att politiken har mer eller mindre frigjort staten – och snarast skapat en statlig överhöghet över medborgarna. Statens kontrollfunktioner mot medborgarna har vuxit lavinartat – medan kontrollen av statens elefantsjuka är ganska kavaljerartad. Var och en kan ju studera språket i till exempel skatte­myndigheternas skrivelser till medborgarna: det är åklagarens tal till en misstänkt brottsling. Hur triviala ärenden det än kan röra sig om.

Gör rätt
Statens kontrollinstanser är nu inte det enda problemet – man har också fått för sig att man ska uppfostra och leda medborgarna i deras vardagliga gärning. Vi ska uppfostras i statsfilosofins korrekta linjer – bli miljömedvetna, förstå att män systematiskt förtrycker kvinnor och hela raden av politiskt korrekta ”new age”-synpunkter. De olika departementen ska lägga olika punktskatter på varor och tjänster så att företag och hushåll köper rätt, producerar rätt och lägger soporna i rätta fack. En statssekreterare på miljödepartementet förstår så mycket bättre hur livet ska levas, företagen ska skötas än vad medborgare och företagsledning själva gör.

Staten gör som maffian
Och statens många funktioner kommer inte gratis. Svenska folket dignar under ett skattetryck som i varje annan tid skulle ha lett till en skatte­revolt. Här går staten naturligtvis en farlig balansgång. Man har en smal spång att balansera på. Liksom maffian sätter en gräns för hur mycket ”beskyddarpengar” man tar ut av olika affärsinnehavare, så gör staten samma sak. Maffian får inte driva affärsidkaren i konkurs, för då sinar inkomsterna. På samma sätt tar staten ut en ”beskyddaravgift” på en nivå som tillåter medborgarna att behålla en viss nivå på sin konsumtion. Om inkomsterna ökar mer än vanligt under någon tid, så kommer inte sällan nya skatter som återställer balansen.
Och hur används de stora skatteuttagen? Den stora statens försvarare pekar normalt på att vi betalar för ”vård-skola-omsorg” med våra skatter. Det är sant till en tredjedel – två tredjedelar går till annat. Det är statens stora kontroll- och uppfostringskostnader som slukar stora delar.

Höga politikerpensioner
Men en betydande del – och den del som växer allra mest – ska helt enkelt ses som en försörjningsinrättning för politiker. Politiker­pensioner på två till tre gånger en normal industriarbetarlön är norm. Det finns högvis med garantier för politiker och byråkrater att välja bland, om de skulle förlora ett val eller på annat sätt trängas bort från köttgrytorna.
Olika myndigheter tillskapas – med lojala politiker som chefer och i välbetalda utredningstjänster – inte sällan som en snygg gåva från en politiker till en annan. Både på statlig och kommunal nivå har vi fått ett utredningsraseri som går över varje gräns. Och vilka placeras i dessa utredningar för sjukvård, regional utveckling, miljötillsyn och gud vet allt?

Bättre matbudget i fängelset
Våra skattepengar används illa – till och med kärnverksamheterna sviktar. Vem får numera inte stå i ganska långa köer för sjukvård eller äldreomsorg? Vart har pengarna till barnens skolböcker eller skol­måltider tagit vägen? En kriminell i fängelse har tre till fyra gånger så stor matbudget som en vanlig skolelev.
Vi ser framför oss en ganska trist utveckling. Och den tycks svår att hejda eller vända. Det tycks inte spela så stor roll vilken den politiska majoriteten för tillfället är. Statens lokomotiv kör på i ungefär samma takt.

Bodås i oktober
Kurt Wickman
Nationalekonom