En regering har intresse av att påpeka att man gjort allt rätt och att landet befinner sig i ett utmärkt läge, åtminstone om man jämför med Frankrike. En opposition har intresse av att framhäva att det mesta gjorts fel av regeringen och att man behöver byta ut den. Den svenska oppositionen har framställt det som att Sverige lider av en utarmning som går mot en social kris. Debatter mellan Borg (m) och Magdalena Andersson (s) har blivit därefter.

En fråga som rimligen borde ha dominerat valrörelsen på ett annat sätt är invandringen. Vi går mot att snart två miljoner av Sveriges framtida befolkning på tio miljoner kommer att vara invandrare. Det är en social förändring av det riktigt stora slaget. Mycket av den sociala tillvaron i Sverige kommer att förändras.

Om vi har dimensionerat sjukvård, skola och andra offentliga tjänster för åtta miljoner människor, kommer naturligtvis längre köer för alla att bli det normala för att få tillgång. En diskussion om att privatisera mycket av sådana tjänster – så att priser kan ta bort köerna – hade varit det naturliga. I stället har det politiska tänkandet gått åt det andra hållet. Styrd av v-ledaren Jonas Sjöstedts personliga avsky för allt vad kapitalism och marknader heter.
Framgångarna för Sverigedemokraterna förklaras av ett ganska enkelt samband. Det finns en djupt moralisk tanke hos skattebetalare att man ”ska göra rätt för sig” – man betalar in i skatt över en livstid ungefär vad man tar ut i offentliga tjänster. För att få en stabil stat är det nödvändigt att åtminstone grovt upprätthålla detta samband. Invandrare bryter likheten – man ställer anspråk på resurser många år utan att själva bidra till fonden.

Välfärdsstatens stora apparat för bidrag och sociala hjälpåtgärder faller ut till invandrarnas fördel. De kan själva knappast lastas för det, men vad det visar är svårigheten att ha en mycket stor välfärdsstat och kombinera den med en stor invandring. Det finns en rad lösningar – som inte är Sverigedemokraternas – som skulle förtjänat en ingående diskussion, som uteblivit.

Tankar om att begränsa rätten till bidrag under olika perioder för invandrare har ett brett stöd i t ex Storbritannien. Hur något sådant ska utformas behöver många röster för att bli bra. Tankar om att uppmuntra etniskt boende för att låta småföretagare från olika regioner anställa dem som talar samma språk – bort med politiska manipulationer om att alla ska tvingas lära sig svenska. Det får vara ett eget val för invandrare. Definiera medborgarskap bättre – det är ofrånkomligt att de som åker som jihadister till Syrien och deltar i ISIS mordorgier ska straffas och helst utvisas för gott. Det finns problem med detta, men varför då inte diskutera dem?

Den enda lösning som föreslagits – och det av samtliga partier – är att fortsätta att höja skatterna. Tanken bakom är att allt är bra som det är, vi kan fortsätta behålla den svenska välfärdsstaten som den är. Det krävs bara att svenska medborgare är beredda att betala ännu mer i skatt, men tyvärr erbjudas ännu färre offentliga tjänster. Detta är nu receptet för en stor kollaps. Vilka former den kommer att ta sig är svårt att säga, men likafullt en okontrollerad utveckling av sämre slag.
Det ger i sin tur skatteproblemet. Åtta partier har konkurrerat om det bästa sättet att fortsätta höja skatterna. Inte någon enda diskussion har berört att Sverige har världens högsta skatter. Att det därför förekommer en omfattande användning av skattekronor som inte stöds av medborgarna. De förslag som skulle gå i den riktningen – att i stället minska staten och sänka skatten – finns inte i det svenska politiska landskapet.

Flitigt påvisar politiker än det ena, än det andra problemet som ska lösas av staten. Det finns alla möjligheter att hitta på nya utgifter. ”Men det kommer att kosta mer i skatt, kanske bara ett par hundralappar, så det är ingen som blir fattig på förslaget”, så bedyrar man. Det är klart att när dessa förslag fogas samman, blir skatten ännu mer fasansfull att bära för ett normalhushåll. Länge var boendet den största utgiften för ett hushåll. Men sedan Palmes epok är skatten utan vidare hushållets största utgift. Sedan skatten är betald, finns ofta inte så mycket kvar.

Jag kan i alla fall bedyra för mina barnbarn, att jag faktiskt inte röstade i detta val. Naturligtvis är detta ett myteri på knäna, men hur kan man göra annat?
Bodås i september 2014
Kurt Wickman