I det läget tog vintern på allvar kommandot över Europa, Amerika och Asien. Så som den påfallande ofta gör. I Sverige föll temperaturen på sina håll under 40 grader. På många håll stannade den kvar mellan 20 och 30 grader kallt. Protesterna gick nu åt andra hållet. Människor frös och var tvungna att utnyttja elkraft som steg till priser som låg fem till tio gånger högre än vanligt.
Fredagen den 8 januari nådde man i Sverige effektrekordet 26 600 MW. Det innebär att man körde allt som fanns tillgängligt för att producera el-kraft. Vid denna nivå tenderar priserna att stiga över 10 kronor per kilowattimme. Det är det pris som enskilda hushåll då får betala.
Bland det som inte gick att köra var vindkraften. Dels blåser det knappast alls vid dessa temperaturer. Dels är det material som man måste bygga vingarna med alltför köldkänsligt. Ett vindkraftverk stängs automatiskt av när det går ned mot sådana temperaturer. Risken är annars att vingarna bryts sönder.
Nu går tankarna i litet olika riktningar inför det betydande obehag som kölden orsakat. Dels kan vi ju säga att hela situationen borde representera en föraning om det drömsamhälle som miljörörelsen strävar efter. En tredjedel av kärnkraften användes inte – ett ganska betydande steg i en åtminstone tillfällig avveckling. Om vi går framåt ytterligare, som man tänkt sig, kan det kanske balanseras av el-priser på över 20 kronor hos hushållen.
Det för ju också tankarna tillbaka några år. Vänsterblocket i regering avvecklade under förra mandatperioden kärnkraft i Barsebäck. Beslutet byggde på politisk ”vetenskap” – klimatet gör att vi inte kommer att behöva lika mycket kraft i framtiden. Det blir helt enkelt ständigt varmare och vi har för mycket effekt i det svenska kraftnätet.
Mer uppenbart fel kan man väl knappast ha. Planeringen av kraftnätet i Sverige måste bygga på att det ska klara vargavintrar. Olika slags långsiktiga klimatteorier är mest lösa spekulationer, men har tillåtits påverka energiplaneringen i Sverige. Klimathypoteserna har redan kommit att hota väsentliga industrier som bilen och flyget, och här kan vi se att den också drivit de svenska energibalanserna fel.
Det förefaller också som om kraftindustrin själv spelat med. Under den stränga vinterkylan har en tredjedel av kärnkraftverken stått ”under revision”. Det är en nödvändig tillsyn som man återkommande gör. Men normalt görs det under de varma sommarmånaderna, då effektbehovet är som lägst på året. I år har denna revision försenats så osannolikt mycket, att väsentliga delar av kärnkraften inte kan användas i januari.
Det kan nu finnas en av två förklaringar. Den ena är att man fångats så starkt av själva ”Köpenhamns-andan”, att man sorglöst låtit revisionen fortsätta utan någon som helst känsla av att man borde bli färdig. Kraftindustrin har då blivit offer för ett slags teoretiskt bondfångeri.
Den andra möjliga förklaringen är inte bättre för kraftindustrin. Man ställer helt enkelt av kärnkraft över längre tid för att pressa upp el-priserna. Vid för liten effekt i Sverige, så blir det nödvändigt att importera kol-kraft från Danmark och Tyskland. Den är många gånger dyrare att producera än normalproduktionen i Sverige. Men så som el-marknaden fungerar i Sverige (det finns drag av monopol) kommer priset på all el-kraft då att sättas av kolkraften. Kort sagt, allt blir mycket dyrt och kraftföretagen gör rejäla övervinster.
Vad kan då göras? Ganska mycket, men ganska litet att vänta. Till att börja med borde det svenska politiska och byråkratiska systemet befrias från ett järngrepp hos ideologerna i klimatrörelsen. Saken har redan ställt till skada. Ett första steg skulle då vara att återställa planeringen för kraftnätet i Sverige. Det måste finnas effekt för en ännu bistrare vinter än denna. Det är inte roligt att tänka sig ransonering av el, när det är så kallt att ingen vill gå ut.
Bodås i det bistra januari 2010
Kurt Wickman