Sådana tankar dyker annars upp överallt i dagens debatt. I en del av debatten om arbetslöshet i dag, gör man allvarliga beräkningar av hur mycket mer skatt stat och kommun får in, om fler kommer i arbete! Som om det skulle vara skälet till att människor arbetar. Statens slavarbetskraft!
Tanken här är väl att stat och kommun överlägset bedömer hur pengar används bäst. Utanför de direkta kretsarna av politiker och politiska byråkrater – som för all del är ganska stora – har väl just den tanken mindre stöd. Politiker som får in mer pengar än man tänkt sig, lämnar aldrig tillbaka dem, de hittar på nya sätt att använda dem. I dagarna ville Gävle-politikern Carina Blanck öka stödet till konstnärer, något hon tydligen anser oavvisligt. Om pengarna till äventyrs inte fanns, skulle man bara enkelt öka skatten.
Kanske kan detta illustrera hur omättlig den politiska apparaten är. Och hur godtyckliga deras prioriteringar är. Landstingets stöd för konst av alla de slag borde kanske någon gång ställas mot de stora organisationsproblem som finns i sjukvården. Om någon får sitta en hel arbetsdag på akutmottagningen i Gävle för att ta och tolka en röntgenbild är det naturligtvis något som inte står rätt till. Sjukvården är politiserad och många av de politiska delarna fungerar som förväntat, illa – men kompenseras för patienter av att den direkta vården är förstklassig.
Och här anar vi det andra skälet till att jobbskatteavdrag är bra. Människor använder sina pengar mycket mer effektivt än politiker. Politiker i Gävle drar in mer än 30 procent av människors pengar i kommunalskatt. För dessa trettio procent får vi – tja, några kommunala tjänster. Vissa av dem är viktiga, men sköts ofta så som akutsjukvården i Gävle.
Men för något mer än dessa 30 procent, sköter människor också sin privatekonomi. För den ordnar de sina bostäder, mat, sitt sociala liv, fritiden och det mesta av det som är avgörande för ett meningsfullt liv. Varje hundralapp får en preciserad användning, på ett sätt som är främmande för den kommunala ekonomin. Det är egentligen en talande skillnad i effektiv användning av en begränsad resurs. Vilket inte hindrar politiker från att begära ständigt mer.
Den sittande alliansregeringen lanserade en serie jobbskatteavdrag under sin första period. Man valdes om, till och med under viss entusiasm. Under den andra perioden har man avstått, oklart varför. Det har talats om att man inte har tillräckligt parlamentariskt underlag. Men en regering så nära egen majoritet kan alltid förhandla sig till ett tillräckligt underlag, så det förefaller finnas andra skäl.
Kanske är det så att de nya moderaternas önskan att bli gammaldags socialdemokrater lägger hinder i vägen? Eller att det finns interna skillnader inom alliansen, det är inte helt klart för en utomstående.
Vad som verkar klart är dock att oppositionen växer i styrka. Det föreföll inte självklart att en fackföreningsman skulle kunna vara den politiker som lockade tillbaka medelklassen till socialdemokraterna. Men det är väl en välkänd sanning, att människor till sist alltid föredrar den äkta varan framför kopian.
Bodås i april 2012
Kurt Wickman