Det här är några tendenser i den politiska debatt som förs efter genomslaget för tankarna om att det pågår en global uppvärmning. Som orsakas av människor. Efter ganska många år av kyla och minskade mätvärden för temperaturen har man visserligen döpt om hela detta väsentligen politiska projekt till ”klimatproblemet”. Den besynnerliga tanken bakom detta är att man ska kunna rapportera även is- och snöstormar i USA och Europa som ett tecken på klimatstörningar. Ytterst att det pågår en global uppvärmning genom industriella CO2-utsläpp.
Hela tanken på global uppvärmning är vetenskapligt skakig, för att uttrycka sig någorlunda försiktigt. Den stora vissheten om saken finns främst hos politiker och via dem i medias rapportering. När Världsbanken (!?) inför ett internationellt klimatmöte ger ut en rapport om vad som skulle kunna hända vid 4 graders uppvärmning, rapporteras detta som ett belägg för att vetenskapen prognostiserar 4 graders uppvärmning. Man kan naturligtvis undra vilka prognoser kamrerarna på Swedbank och Handelsbanken kan ge oss för att bättre bedöma denna komplicerade atmosfärkemi?
Men den osäkra bakgrunden når knappast alls politiker. Regeringen beskriver det som ett av sina första mål att komma till rätta med ”klimatproblemet”. Vad vi sett av detta är främst hot om nya skatter på CO2-utsläpp. Kanske en bil- och flygindustri som inte bara hotas, utan helt jagas bort.
Låt mig klargöra vad man normalt menar med klimatväxlingar. De pågår och har alltid pågått. I ett land som en gång har haft en inlandsis på uppemot en mils tjocklek – och under ett par hundra år på medeltiden också ett Medelhavsklimat – behöver det kanske inte särskilt sägas. Det nya är att sätta uppvärmningen i centrum och dessutom peka på ganska små insatser från mänsklig verksamhet som den stora orsaken.
Ändå är det denna synpunkt som har blivit politisk consensus. ”Alla som räknas” anser att det är på detta sätt. Med en sorts självklar axelryckning talar man om ”klimatproblemet” som mänsklighetens stora ödesfråga. Inte minst kommer en strid ström av varningar från organisationer som FN och EU, två organisationer som knappast skulle klara att driva en korvrestaurang i en norrländsk småstad utan att priserna gick genom taket.
Men varför har det blivit så här? Om vi begränsar oss till Sverige, finns det några ganska klara skäl. Det första är att politiken är så omfattande och centraliserad – om en intressegrupp lyckas få in en fot i det politiska beslutsfattandet ligger rikedomar som ska jämföras med Tusen och en natt i förlängningen. Och greppet har blivit så fast, att inte ens den ena konkursen efter den andra för t ex vindkraften får politikerna att ifrågasätta det kloka i att fortsätta ödesvandringen.
Det andra är att de som borde veta bättre har jamat med. Det har saknats ett civilkurage hos t ex svenska industrimän att stå emot och påpeka att man bygger stora politiska luftslott på en svag vetenskaplig bas. Kritiken mot politiken har varit utbredd bland industriarbetare, men inte hos de ledande företrädarna. Kanske har man hoppats på möjligheter inom politiken och varit rädda för att hamna i ett mediedrag. I vilket fall har man alltid varit angelägna om att främst påpeka hur ”klimatsmarta” eller ”miljömedvetna” man är. Man har kommit undan ett obehag för stunden och därigenom byggt stora långsiktiga problem.
Med en debatt som följt sådana linjer, kan vi kanske säga som det ibland sägs: vi har fått den miljöpolitik vi förtjänar.
Bodås i januari 2013
Kurt Wickman