Det hindrar ändå inte att några värdefulla frågor har blivit besvarade. Oppositionen ville göra valet till ett skatteval, vilket är ovanligt. Och man lyckades. Det perspektiv man presenterade var, att politiker (särskilt Sahlin, Ohly och Wetterstrand) bättre än människor själva vet hur medborgarnas pengar ska användas. Skatter ska höjas. Medborgare ska glatt lämna över sina tillgångar till politiker så att de får driva sina favoritprojekt (klimatet, bidrag, ungdomsarbetslösheten och annat). Allt med massor av luft och ingen konkretion i.
Väljarna avvisade nu. Regeringens tanke att man skulle fortsätta ”jobblinjen”, som innebär successivt sänkta skatter för förvärvsarbetande, vann i stället mark. Det är lätt att få intrycket att en tillnyktring pågår i högskattestaten.
För mindre än ett år sedan gällde den största upphetsningen miljöfrågorna, särskilt klimatet. Det gick väl knappast en dag utan att någon politiker eller tidsmedveten journalist i riksmedia hade något att säga om hur obönhörligt domedagen närmade sig. Uppenbarligen är nu detta en fråga som knappast har något fäste alls hos svenska väljare. I stället har förslag om att höja bensinskatter och kilometerskatter slagit tillbaka mot de partier som har velat införa dem.
Vad som orsakat hetsen denna gång är nu att Sverigedemokraterna valts in. En rumänsk författare sade vid något tillfälle att när ett hot blir förbrukat, måste man ha ett reservhot till hands. Vänsterns Lars Ohly angav tonen i sitt förlorartal på valkvällen. Med sitt karaktäristiska språkbruk manade han sina våldsbenägna anhängare att föra ut kampen mot rasisterna på gator och torg. Inget parlamentariskt finlir skulle få hindra.
Andra var inte sena att hänga på. Ett parti ”med rötter i neonazismen” skulle bekämpas och i media vreds tonläget upp till hysteri. Finkänsligt förbigick man kommentaren att Ohlys eget parti är ett parti ”med rötter i Stalins sovjetkommunism”. Tanken att den svenska demokratin är hotad av drygt fem procent Sverigedemokrater har fått fäste.
Vad som ytterst avslöjas är väl den svaga tilltron, alternativt oförståelsen för demokratins styrka. Den beskrivs normalt som det mest stabila politiska systemet. Här finns sällan behov av att förbjuda minoriteter, som i diktaturer, eftersom de inte utgör något allvarligt hot. I stället brukar demokratin uppfattas som det enda system som effektivt skyddar minoriteter. Vi tillhör alla någon minoritet i många avseenden.
Till och med den normalt kloke och sansade Fredrik Reinfeldt drogs in i vågen. Lätt upphetsad menade han att regeringen ”inte ens med tång” skulle vidröra Sverigedemokraterna. För att få stöd skulle man i stället närma sig miljöpartiet! Alla frågar sig naturligtvis hur det ska gå till, genom höjda bensinskatter och kilometerskatter? Frågan blir nu hängande i luften varför inte alliansregeringen fortsätter sin framgångsrika väg. Om Sverigedemokraterna röstar med dem i olika förslag, desto bättre, om de röstar mot får de väl gå samman med socialdemokraterna och andra alternativ kan prövas.
Insikten om att demokratin klarar att absorbera ganska stora hot, och avsevärt större än det som nu gett sig till känna, borde vara vägledande för en alliansregering som fått ett förnyat förtroende i valet. Det är nog dags att sluta tjuta med ulvarna och i stället föra den realistiska politik som varit framgångsrik i fyra år.
Bodås i september 2010
Kurt Wickman