Under sin första regeringsperiod gjorde alliansregeringen fyra sänkningar genom jobbskatteavdrag. Under den andra perioden förefaller det komma ytterligare en. Detta är frågan om välbalanserade skattesänkningar som dessutom har varit populära. Men nu är det slut.
Det kan tyckas underligt, söker inte politiker efter populära lösningar? Ja, men ibland tar det inre politiska livet i Stockholm över. Det har inte varit någon ände på den röd-gröna oppositionens klander över att regeringen sänker skatten för de rika. Det har blivit ett sådant mantra att statsministern närmast förefallit skotträdd. En pedagogisk förklaring om att jobbskatteavdragen är balanserade verkar ha legat utom räckhåll. Att backa och försäkra om att man inte ska gå till val på ytterligare sänkningar av skatten verkar ha blivit lösningen.
Men att i ett högskatteland som Sverige förklara att skatterna inte kan sänkas mer, är att utropa politikernas diktatur. Politiken ska lösa allt, den kan inte avstå mer till medborgarna. Och det är verkligen inga småsummor som politiken tar.
Ett litet räkneexempel. Antag att en medborgare har 36.000 kronor i månadsinkomst, en årslön på 432.000. Det är över genomsnittet, men inte mycket. Av detta tar det offentliga 312.300 i skatt per år. Det innebär 72,3 procent av inkomsten. Om månadsinkomsten i stället är 20.000 kronor (under genomsnittet) tar staten 68,9 procent. Moms och kommunalskatt gör att sådana skillnader blir små.
Nu sägs att skatterna går till sådant som medborgarna uppskattar och helst vill ha mer av, sjukvård, utbildning och allmän omsorg. Det är sant så till vida att omkring 40 procent av statens inkomster går till detta. Resterande 60 procent är sådana utgifter som medborgarna inte följer särskilt väl, men inte sällan blir till skandaler, när någon journalist råkar avslöja någon del av dem.
I debatten ger politiker ofta intryck av att högre skatter behövs för att vårda fler sjuka, ge äldre ett bättre liv och höja betygen hos våra barn. Det är en propaganda som är just propaganda för politikernas ökade kontroll av medborgarna och för ett fortsatt bekvämt liv för den politiska klassen. Inte sällan kallas detta för ”en ökad demokrati”, ett nyspråk som redan den brittiske författaren George Orwell varnade för i sin roman ”1984”.
Det kan väl vara rimligt att jämföra vad vi får för de pengar vi lämnar över till staten och de omkring 30 procent av inkomsten som medborgarna (för tillfället) behåller. De privata utgifterna (30 procent) räcker till mat, bostad, nöjen, resor, utgifter för våra intressen, alla kostnader för de val av livsstil vi gör och mycket annat. Det vill säga det mesta av vad vi uppfattar som det värdefulla i livet. De politiskt förvaltade pengarna (70 procent) räcker inte särskilt långt och den känsla som många har är att stat och kommun inte förvaltar dem särskilt effektivt.
Det är vanligt att stat och kommun framträder med att man ska göra särskilda satsningar på någon verksamhet för att förbättra för medborgarna. I vissa fall leder det till något som medborgarna gillar, men i alldeles för många fall visar det sig senare att det blivit till felsatsningar. Gigantiska investeringar i konsert- och idrottsanläggningar kan väl vara exempel på sådant som en majoritet av medborgare inte gillar, en minoritet gillar, men ekonomiskt sett är en felinvestering. Utan politikens diktatur hade då sådana satsningar aldrig kunnat bli av.
Det är nu sorgligt att vi för första gången i ett svenskt val inte kommer att ha ett parti att rösta på, om man vill sänka skatterna och öka medborgarnas egen demokrati.
Bodås i oktober 2013
Kurt Wickman