- Jag heter Camilla Gisslow och är föreläsare, författare och regissör. Mitt livskall har blivit att vara en förkämpe och krigare för transpersoner och vara ett stöd till dem och deras anhöriga på deras resa. Någon som har gått och går i samma skor som dem och där jag kan dela med mig av mina erfarenheter och någon att kunna hålla i handen när det behövs.
Allt började en kväll 1997 efter jag hade läst klar godnattsaga och pussat om mina tre döttrar och sa, ”God natt mina älskade tjejer, sov så gott!”.
Då satte sig den ena av dem upp i våningssängen och tittade allvarligt på mig och sa, ”Mamma, jag är inte en flicka, jag är en pojke!”.
Jag hade aldrig hört talas om barn som kunde uppleva en annan könsidentitet än den de fått vid födseln och kände en stor förvirring. Men på sättet han sa det kände jag att det var sant, även om jag inte kunde förstå det. Han var då fyra och ett halvt år.
I dag, tjugotre år senare är han tjugosex år och lever som den unga man han är och alltid har varit. Men det har inte varit en lätt resa för honom. Då han var en av de yngsta i Sverige på den tiden att leva som sig själv, medförde det konsekvenser på olika sätt med kränkningar och utanförskap från både vuxna och barn.
Som förälder har det inte heller varit så lätt. Både att stå bredvid och se det han fick gå igenom, men även i min egen fight för hans rätt att leva som sig själv. Att stå stark och möta allt det motstånd som kom var inte alltid lätt. Det har varit många gånger jag gråtit mig själv till söms.

Det vi behöver göra i världen är att våga öppna upp och se att den är större och mer komplex än vad vi fått berättat för oss i tusentals år. HBTQ+ personer har alltid funnits, men har inte fått finnas. De har blivit diskriminerade och tystade på brutala sätt genom historien. Vi måste låta varje människa få vara sig själv, precis som den hen är.
Det har varit ett tufft år 2019 för transpersoner och anhöriga i framför allt media. Där krafter har försökt dra tillbaka och tysta oss, men det kommer aldrig att gå.
Vi är här nu, vi hörs och vi syns och vi kommer aldrig att tystas igen!
Idag tjugotre år senare känner jag en sådan tacksamhet och glädje över vilken skillnad det är jämfört med 1997. Det finns litteratur, information, stödorganisationer, filmer –ja, allt som en kan behöva kring trans för att få vägledning och stöd som anhörig, vän, partner, skola, organisationer, myndigheter och många fler.
Jag är ödmjuk, tacksam och stolt för den del jag och min son har dragit till stacken med att skapa medvetande kring trans under åren, genom föreläsningar och utbildningar, samt genom min sons dokumentärfilm ”En Vanlig Fucking Människa”, där han öppet och naket delar med sig av sin själ.
Jag med min dokumentärfilm ”Rädda Våra Liv”, som handlar om tre mammor med barn med transidentiet och deras resor. Mina böcker, ”Jag har ingen historia, jag har ett liv”, som är baserat på mins sons resa och mina tre barnböcker, ”Jag är Linus, en pojke med snippa”, ”Jag är Bella, en flicka med snopp” och ”Jag är Tintint och Elsa, både en flicka, en pojke eller mittemellan”.
Böcker jag önskar hade funnits när vi startade vår resa.

Om jag fick ge de största livsråden till någon annan så skulle det vara att, gör aldrig om dig själv för en annan människas skull, våga vara öppen och våga hoppa, annars kommer du aldrig få reda på att du kan lyckas.


Anna Idell
CFA NYTT
http://www.cfanytt.se
 #cfanytt #svenskpress

Foto: Ian Muller.