1. Alliansen lovade före valet att de rödgröna skulle få bilda regering om de rödgröna i valet fick fler röster än Alliansen. Alliansen lovade alltså att i regeringsomröstningen lägga ner sina röster om de rödgröna blev större än Alliansen. Denna utfästelse var dock ensidig.
Stefan Löfven lovade före valet att INTE släppa fram Alliansen om den blev större än de rödgröna. Alliansen höll sitt löfte efter valet och lät – genom att lägga ner sina röster – S och MP bilda regering, trots att S-MP-regeringen inte hade en majoritet av riksdagen bakom sig.

2. De rödgröna tillsammans med SD stoppade delar av Alliansregeringens budget 2013. Nu lovar Alliansen ensidigt att den INTE ska stoppa delar av de rödgrönas budget, även om det finns en majoritet i riksdagen mot de rödgrönas förslag.
Det betyder att Alliansen accepterar att de rödgröna prickskjuter på Alliansens budget när Alliansen är i regeringsställning, samtidigt som Alliansen lovar att inte göra detsamma mot de rödgröna när de rödgröna är i regeringsställning.

Punkterna 1 och 2 motiverar Allianspartierna bland annat med att SD ska hållas utan politiskt inflytande.
Att det samtidigt betyder att även Alliansen hålls utan politiskt inflytande verkar Allianspartierna ta med en axelryckning, vilket måste ses som anmärkningsvärt. Högsta prioritet måste naturligtvis vara att den egna politiken får genomslag. Allt annat är ett grovt svek mot väljarna.

Konsekvensen av Alliansens agerande är att S-MP-regeringen fortsättningsvis kan göra mer eller mindre som den behagar, eftersom de delar som ingår i budgeten inte kommer att möta något motstånd i riksdagen under hela mandatperioden trots att S-MP-regeringen långt ifrån har en egen majoritet (S och MP fick tillsammans bara 37,9 procent av rösterna i valet och är en av de svagaste minoritetsregeringar Sverige hittills har haft).
S-MP kan nu höja skatter och offentliga utgifter efter eget behag. Eftersom Alliansen lovar att släppa igenom varenda skattehöjning och varenda bidragshöjning, behöver den historiskt svaga S-MP-regeringen inte mittenanpassa sin budget alls. Arbetslinjen kan steg för steg nedmonteras under fyra år, samtidigt som Alliansen sitter med armarna i kors.

Reinfeldt var innan valet tydlig med att Alliansen skulle göra det den kunde för att stoppa delar av en rödgrön budget.
”De (S) har satt en praxis som de naturligtvis själva får bära konsekvenserna av… Jag önskar att vi inte hade hamnat här, men det här är ett mycket strategiskt olyckligt val som Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har gjort… Vi kommer lägga våra budgetförslag och försöka fullfölja att stoppa deras bidragsökningar och skattehöjningar”, sa Reinfeldt före valet (Dagens Industri den 28/8).

Nu sviker Alliansen det löftet, utan några försäkringar från S och MP att de kommer att agera på samma sätt om de hamnar i opposition.

Det hela ter sig obegripligt. Politik handlar om att påverka, men här gör Alliansen sitt bästa för att bakbinda sina egna händer och fötter under de närmaste fyra åren.

Fredrik Hartwig
ek. dr och lektor i företagsekonomi