Argumentet är att det råder religionsfrihet i Sverige. Därför ska muslimer inte behöva utsättas för något särskilt obehag. Det finns nu en rad tankar som väcks av uppropet.
Den första är väl att många kvinnor i Mellanöstern uppfattar hijab-tvånget där som ett förtryck av kvinnor. Om feminister söker efter kvinnoförtryck, behöver man inte använda sina vanliga förstoringsglas för muslimska kulturer – kvinnor är där utan vidare andra klassens medborgare. Där finns inte möjligheten att klä sig på något annat sätt, även om man skulle vilja. Det är väl troligt att detta svenska upprop kan tryckas ned i halsen på dessa kvinnor. Kanske bryr man sig inte om detta, men det är ändå en större del av problemet.
Den andra är att det är tillåtet att kritisera – också att håna – en religion eller politisk riktning. Det finns ingen särskild ställning för islam i detta fall. Att åberopa ”islamofobi” mot kritiker är alldeles poänglöst. Det skulle varje troende människa kunna hävda för sin religion. De judar som har funnits i Sverige flera hundra år har upplevt både det ena och det andra, men man har aldrig varit lika lättstötta som dagens muslimer i Sverige.
Att klä sig i hijab i Sverige är en öppen deklaration – ”jag tror på fundamentalistisk islam”! Det må väl stå var och en fritt, men då får man också räkna med att de många som tar avstånd från en så primitiv religion, kommer att kritisera. Är man inte beredd att följa upp sitt budskap och försvara det, kan man välja helt andra kläder. Ingen kommer att lägga märke till detta på Stockholms gator.
Den tredje tanken är att muslimer själva knappast är idealbilden av tolerans mot andra religioner. Rapporteringen om massiva förföljelser av kristna – med många döda – är återkommande från muslimska länder. Och vi behöver inte gå utomlands för att illustrera. I Malmö är det svårt för en jude att gå ut med en kippa på huvudet utan att bli fysiskt attackerad av muslimer. En utflyttning av judar från Malmö har redan ägt rum på grund av dessa förföljelser.
Fler tankar kan redovisas, men exemplen räcker för att visa hyckleriet i kampanjen. Den vanliga svenska kören av medlöpare har redan tagit ton och förklarat sig förstående till uppropet. Det är ändå oklart vad det är man förstår. Om det bara vore att människor ska lämnas i fred, vore det inget problem. Men man generaliserar sällan, kopter i Egypten eller judar i Sydsverige faller utanför budskapet om ”förståelse”.
Det är en kör som ganska nyligen har menat att svenskar borde skaffa sig en djupare förståelse av hedersmordets psykologi. Kanske inte fullt ut försvara det, men inte heller fördöma det så kompromisslöst som man gjort i Sverige. Den kulturella relativismen borde få ett större spelrum. Det är naturligtvis inte bara en bisarr tanke, den är lika brutal som obegriplig.
Samma kör drev under en kort period kampanjen att ”ramadan numera är en svensk högtid”! Tanken är väl inte lika känslolös som för hedersmordet, men den är inte mer begåvad. Inga svenskar fastar dagtid under denna månad, går mangrant till moskén, avhåller sig från njutningar osv. Ramadan är inte mer svensk än den indiska fakir-traditionen.
Det är inte alltid lätt att följa argumenten för dem som menar att muslimska grupper i Sverige borde positivt särbehandlas. Frågan är bara: varför det? Den muslimska religionen känns främmande i ett Sverige som i stort sett har lämnat den mer sofistikerade kristna religionen bakom sig.
Konsekvensen är väl också olycklig – om nu muslimska invandrare vill integrera sig i Sverige, finns ingen möjlighet att lösa den uppgiften, om man kräver en särställning för den egna gruppen. Den svenska kulturens rötter går långt tillbaka – med en av de få långa nationalstaterna i Europa – vilket troligen ställer större krav på anpassning än vad fallet är på flera andra håll.
Bodås i augusti 2013
Kurt Wickman