Det kan väl vara en påminnelse om den epok vi gick in i just vid den tiden. Ett slags allmän teknologisk kritik – med en stor dos naivitet. Kärnkraft, industri, tekniska framsteg var av ondo – miljöpolitik och nostalgisk landsbygdsromantik var av godo. Politiken fångades in av dessa stämningar – de innebar ju alltid en möjlighet att beskatta folk och skruva balansen av makt ännu mer till statens förmån på medborgarnas bekostnad.
Miljögrupperna levererade också vad som behövdes. Skogsdöd, ozonhål, ökenutbredning, överbefolkning, global uppvärmning – den ena undergången avlöste den andra. Det föreföll som om man alltid hade en ny undergång i beredskap när den senaste inte visade sig hålla det fullt katastrofala måttet.
En svårighet som utan vidare har följt är stora svängningar i energimarknaderna. Politiken har inte bara kommit in, utan stormat in på området. Och det gäller världen över, inte minst Europa. Pressen att minska utsläppen av koldioxid – som anses vara viktigt i hela det klimatpolitiska intresset – har gett oväntade resultat. Vad som såg ut att vara en framtid med billiga tekniska lösningar och kärnkraft har blivit något helt annat.
Kärnkraften har hamnat i politiskt vanrykte och har nästan reglerats sönder, politiken här ska anpassas efter landets ängsligaste medborgare, försiktighetsprincipen ska styra. Det har fått till följd att företagen sökt efter andra alternativ. Gas bedömdes av de stora bolagen vara en god möjlighet. Det var vad som hänt i USA och sågs som ett förebud om vad som faktiskt skulle ske i Europa.
Vattenfall gick in med stora investeringar i den s k Nuon-affären, där fanns utrymme för att särskilt mycket utveckla gasproduktion. Men Europa är inte USA. Naturgasen fick inte det fäste man trodde. Framför allt berodde det på att kolet är billigt och den dyrare gasen trycktes bort från marknaden. Företag som Vattenfall stod med gigantiska förluster och tvingades sälja Nuon-verken.
Man kom nu till det paradoxala. Fördrivning av kärnkraften har öppnat fältet för en bred användning av kol. Det anses ha skett i det miljöpolitiska intressets namn. Ett intresse som för tillfället anser att koldioxiden är vad som leder oss mot den slutliga katastrofen, värmedöd genom växthuseffekten.
Under en period ansågs det som välinformerat att peka på hur kolförbränningen kunde renas. Den ersatte kärnkraft och inga försök sparades för att rättfärdiga. Men det visade sig ganska snart att reningen var svårare än man trott och att koldioxiden inte gick att sortera bort. Det stora problemet för miljösvärmarna kvarstod.
Man hamnade då i sin nuvarande position – vindkraften och solkraften. Men vindkraften hamnade i den besvärliga positionen, att varje kilowattimme måste ha en lika stor back-up av någon stabil energikälla. I Sverige fungerar i allmänhet vattenkraft som en sådan back-up. Förklaringen är den enkla – inte mer än omkring 20 procent av installerad effekt i vindkrafen blir till energi. Det blåser för ojämnt. Särskilt norrlänningarna är väl denna vinter tacksamma för att miljöpolitiken inte blivit fullständig. Med minus 30 grader och vindstilla hade en hel landsända frusit ihjäl, om den fulla miljöpolitiken blivit verklighet.
Hela den tankefigur som framgår ur denna utveckling är hur politik och regleringar förstör även en marknad som fungerar väl. Under den period som vi överblickar har priset på el gått från omkring 10 öre per kilowattimme till närmare en krona. Till sist har konsumenterna fått betala för det politiska misslyckande som följt.
Höjda priser hade troligen kommit i alla fall, kanske till 25-30 öre per kilowattimme. Det kan väl därför vara värt en extra fundering varje gång man betalar sin el-räkning: är det värt 70-75 öre per kilowattimme att få njuta av så mycket miljöpolitik?
Bodås i januari 2014
Kurt Wickman