Först släpptes Löfven-regeringen fram trots att det fanns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen och trots att Löfven före valet lovade att INTE släppa fram en alliansregering.
Sedan lovade Alliansen ensidigt att inte bryta ut delar ur den rödgröna budgeten trots att de rödgröna plus SD bröt ut delar ur Alliansens budget 2013.
Men Alliansen kunde - ofrivilligt - få genomslag för sin ekonomiska politik om SD röstade på Alliansens budget. Enligt Björklund skulle det emellertid vara "oseriöst" av SD att rösta på Alliansens budgetmotion och Lööf menade att SD "…måste bygga seriositet.

Det gör man inte genom att rösta på andras (=Alliansens) förslag..." (SvD den 11/11 2014).
De borgerliga oppositionspartierna var alltså så pass angelägna att förlora budgetomröstningen att de kallade ett annat oppositionsparti, SD, oseriöst för att det övervägde att rösta på alliansbudgeten. Den borgerliga oppositionen ville att S-MP-V-budgeten skulle gå igenom, och gjorde det den kunde för att så skulle ske.
Men eftersom SD först röstade på sin egen budget och därefter på Alliansens, vann Alliansens budget över de rödgrönas och flera skattehöjningar och bidragshöjningar stoppades.
Strax efter att den rödgröna budgeten blivit nedröstad förklarade Löfven att han avsåg att utlysa nyval. Till slut blev det dock inget nyval. I ställer kom Alliansen och S-MP-regeringen överens om att S-MP-regeringen – som enligt en opinionsundersökning stöds av två procent av svenska folket – ska få fortsätta regera och tillsammans med V lägga fram statsbudgetar som Alliansen vare sig försöker fälla eller bryta ut delar ur.

De borgerliga partierna har uppenbarligen vridit sig som maskar för att inte få igenom sin ekonomiska politik. Det har aldrig funnits någon vilja att vinna budgeten.
Någon annan slutsats än att allianspartierna inte företräder sina uppdragsgivare, de borgerliga väljarna, är mycket svår att dra. De borgerliga partierna säger att de går i opposition, men de har frivilligt frånhänt sig de verktyg som reellt kan äventyra makten. En opposition utan vare sig tänder eller klor blir i praktiken kraftigt försvagad och kan få svårt att nå ut med sitt budskap.
Alliansens förhoppning är att bli större än de rödgröna i riksdagsvalet 2018. Men om de rödgröna blir större även 2018 kan V, som i sitt partiprogram helt öppet förespråkar en socialistisk planekonomi (det vill säga att näringslivet ska gå över i statlig/kommunal ägo), få ett avgörande inflytande på alla statsbudgetar från 2015 till 2022.

Att de rödgröna ges möjligheten att på avgörande områden förändra Sverige i grunden, trots att det finns en stabil icke-socialistisk majoritet i riksdagen, bör ur borgerliga väljares perspektiv ses som en katastrofal förhandlingslösning och ett extremt högt pris för att hålla SD borta från inflytande.
Att en sådan konstitutionell förändring av de parlamentariska spelreglerna, där makten i praktiken flyttas från riksdagen till regeringen, genomförs utan att väljarna får säga sitt gör dessutom att man med fog kan hävda att uppgörelsen är demokratiskt oanständig.

Fredrik Hartwig
ek. dr. och lektor vid Akademin industri och samhälle, Högskolan Dalarna